Man har huggit ner ett stor och vackert träd. En hängpil, som stod ute i parken utanför huset där jag bor. Varje vår var den det första att knoppa, och varje höst det sista att stå grönt och lövat. 
Oljudet- det fruktansvärda, skrikande tysta. Just det envisa surrandet av absolut ingenting har fyllt mina öron och gett mig svårt att somna i drygt en månad nu. Ett litet, mekaniskt flämtande låter i jämförelse som en slagverkskonsert. Tala om sömnsvårigheter. Men, nu är det så att den här veckan har varit fylld av rörelser, och det åstadkom för en kort stund vad jag inte lyckats med på egen hand. Och då har jag ändå stoppat och knökat mina dagsschema med så mycket som möjligt, upp till och förbi bristningsgränsen- PANG! Överkörd, runtkörd, långkörd, somnade jag äntligen som en stock. Sköna, drömlösa sömn! Över alldeles för snart. Jag vaknar upp till det mekaniska flämtandet, som är mig så kärt.
Jag är lite nedstämnd, om sanningen ska fram. Det har grund i flera orsaker, men egentligen är det nog bara så att idag är en dag då jag är liten och less, lätt att trampa på, förolämpa och helt omöjlig att få till att göra någonting av vikt. Skriva brukar hjälpa, så därför tänkte jag ta till tvångsterapi här över nätet, men det går inte speciellt bra, skall jag erkänna. Ju mer jag skriver, ju mer får jag lust att gömma mig under mitt täcke och bara sova. Missmod tyder på misslyckande, inte sant? Nå, då får jag helt enkelt sluta misströsta, då.
"Resa är nyttigt, det sätter fantasin i rörelse."
Det är vår och i sann våranda går förälskelseflunsan laget runt. Världen har bytt klänning och klär sig i alla möjliga färger och dofter, blir större, mer spektakulär- vad ska en stackars människa göra med all överväldigande närvaro, annat än att söka efter någon att dela den med? Några vänner fnittrar i telefonluren, andra i skrift och några suckar över det omöjliga i att nå upp till myten om Förälskelsen, men ingen är oberörd.
Bilder fångar verkligen minnen exakt. 
Jag älskar idén att öppna upp mitt hem åt folk som vill ta sig runt i världen och möta nya människor, städer och erfarenheter. Att på något sätt göra det både förutsättningslöst och utan den sedvanliga muren av misstänksamhet man omger sig med. Jag bara hoppas att det kommer att vara en lika underbar upplevelse i verkligheten som det är i mina fantasier. För oh, så många sådana jag består av...
Idag införskaffade jag en kameraväska till min baby-Holga! Denna plastiga 80-talskamera har jag redan tagit till mitt hjärta, och det verkligen kliar i fingrarna inför att börja leka med den! Nu ligger den i väskan tillsammans med min underbara julklapp från Robin, systemkameran.
Mina damer och herrar! Igår valde jag ut August Strindbergs Inferno att läsa i bokcirkeln. Tack vare dess ringa omfång mottogs den med öppna armar utav resten av läsartruppen efter tegelstenen Anna Karenina, men att jag av alla människor skulle vara den som valde Strindberg... ofattbart. 
Sartres Äcklet är utläst nu. Jag älskade den. Av någon anledning tror jag dock inte att min upplevelse av boken kommer att stämma överens med andra människors. 
Idag när posten kom fick jag ett stort, grönt packet. Vad i allsindar? tänkte jag. Men så såg jag på avsändaren, och kunde knappt få luft.
Jag har tapetserat hela min hall med svartvita ansikten och byggnader. 
Alcide umgicks givetvis utan besvär med det sublima, han var så att säga hemmastadd där, han duade änglarna, karlen, och han låtsades som ingenting. För en liten flicka, som var en avlägsen släkting till honom, hade han utan att göra det klart för sej offrat år av plågor, för hennes skull hade han grävt ner sitt stackars liv i denna stekheta monotoni, och allt detta hade han gjort utan att ställa några villkor, utan köpslående och utan annat intresse än sitt goda hjärta. Den avlägsna lilla flickan skänkte han ett fång av ömhet så stort att det skulle ha räckt för att skapa om en hel värld, och det syntes inte.
